Springlet in the air ….

Ellen har ”problem med vikten”. Det är ju så det heter i vår  tvåbenta värld. Obes eller så .. DVS hon älskar mat och äter ”det mesta”,  alltså: hon äter ALLT och helst mycket.

Det betyder att vi får ta nya tag med dietsnacket… små portioner (och då menar jag SMÅ), inte så ofta och INTE snatta ur de andra hundarnas skålar…!

Ellen är inte helt med på noterna, jag hör nog hur hon muttrar under min säng ….” ska man svältas ihjäl nu också? Mat tillhör väl livets rättigheter!  (jag svarar att-  ja mat är en rättighet, men frosseri  är ingen hundars rättighet …).

Jaja, det blir mycket dietsnack den närmaste veckan tror jag. Nordic Hundmat är i alla fall festmåltider varje dag, så det så! Alla hundarna tycker att fryst kött till frukost och middag är helt i sin ordning och torrfoder ska bara finnas som reservmat. Jag kan väl hålla med dem, torrfoder är behandlat och processat i all oändlighet så fryst kött tycks passa mina vänner allra bäst. Fina pälsar, bra magar, fina tänder (på näääästan alla) och alla är fasligt pigga och glada.

 Just nu längtar jag efter våren. Plockar i bilderna från förra våren för att riktigt påminna mig om hur det kunde/kan se ut.

Längtar efter tiden då jag kan lata mig i solstolen i trädgården med alla hundarna i en enda röra i knäet och under mig  – Jo det brukar vara så – några tävlar om att få ynnesten att ligga i mattes knä, andra trängs under min stol för att kunna ligga nära och riktigt i skuggan och en och annan sysslar med hemligheter under grangrenar eller under ormbunkarna…

Makens hälsa är satt under lupp och vi väntar på vad som ska hända och hur det blir. Frisbee är ännu inte funnen, men vännerna på Facebook är flitiga och underbara i sitt stöd och engagemang. Just nu känns det som om det vore bäst att lilla F finns i hundhimlen och jagar och leker med sina fyrbenta vänner där… 

Och jag längtar efter små blad på björkarna, mera fågelsång, att kliva omkring barfota i gräs och se hundarna försiktigt kolla om det går att bada i lilla baby-poolen.

Solen lyser i alla fall… men jag är avgrundstrött av alla svängningar mellan hopp och förtvivlan vad gäller Frisbee, och nu fortsätter funderingarna om hopp och oro för tvåbent älskade. Man får trösta varandra och ge det stöd man kan… OCH ta emot det stöd man får. Det sista är inte minst viktigt för ibland är det svårt att ta emot, och erkänna att man behöver stöd och tröst..

Kram på er alla och se nu till att njuta av nuet! Det är det enda (nuet alltså) som vi vet att vi kan uppleva, vad som händer sedan är höljt i dunkel.